Under hösten har jag mött många patienter som inte upplever sig sedda och lyssnade på inom vården. Som naprapat ser jag ibland patienter med allvarligare besvär, och då blir det tydligt hur bristande samverkan och standardlösningar kan göra att viktiga signaler missas – och att patienter hamnar mellan stolarna. I det här inlägget utforskar jag varför patientens röst måste tas på allvar och hur ett bättre samarbete mellan vårdens olika professioner kan göra skillnad.
När patienter inte längre känner sig hörda
Många patienter beskriver en upplevelse av att vara till besvär, att ta för mycket tid – och att svaret nästan alltid blir medicinering, ofta utan ordentlig förklaring.
Ett exempel som berörde mig var ett inlägg av Paulina av Sweden i sociala medier. Hon berättade hur hon sökte vård flera gånger för svår huvudvärk.
Svaret hon fick? Att ta antidepressiva och sex Alvedon om dagen i tre månader.
När hon själv frågade om det fanns andra vägar fick hon beskedet: “Det här är det vi ska pröva först.”
Har vi tappat bort Hälso- och sjukvårdslagen?
Det väcker frågan – vad hände egentligen med Hälso‑ och sjukvårdslagen (2017:30), som säger att patientens önskemål och delaktighet ska väga in? Att deras egna tro på vad som är bra för dom skall vara en viktig del av vården skall vara en del av beslutet, samt när och varför började vården luta mer mot standardlösningar än individanpassning?
Ett system som brister i samverkan
Jag tror att en del av problemet ligger i bristen på samverkan mellan olika vårdgivare.
Som legitimerad naprapat ser jag ofta patienter som skulle må bäst av ett tvärprofessionellt samarbete, men där kommunikationen mellan vårdformerna är bristfällig eller obefintlig. Jag har otroligt bra erfarenheter av bra samverkan med till exempel riktigt duktiga fysioterapeuter, neurologer, allmänläkare och psykologer. Men det är inte alltid det fungerar lika bra.
När samverkan uteblir drabbas alla
I vissa fall, när jag misstänker att en patient kan lida av något allvarligt, hänvisar jag vidare till vården.
Men ibland upplever jag att den oro jag uttrycker inte tas på allvar – och att min profession förminskas inför patienten.
Det här är inte en fråga om prestige, utan om patientsäkerhet.
När vårdens olika delar inte lyssnar på varandra, riskerar den som verkligen behöver hjälp att hamna i kläm.
Samarbete och ömsesidig respekt mellan professioner borde vara en självklarhet – för patientens skull.
När systemet själv blir sjukt
Vården är full av fantastiska människor med stort hjärta – och det är inte alltid deras engagemang som brister.
Men ett system som inte längre möjliggör tid, lyssnande och helhetssyn riskerar att i längden bli sjukt i sig själv.
Vi kan inte längre lappa och laga ett system som inte längre bär.
För att vården ska kunna vara frisk – behöver den få andas, samarbeta och ta människan på allvar igen.
En vård värd att tro på
Det behövs mod, nytänkande och en genuin vilja till förändring.
Jag tror på en vård där patienten är delaktig, där olika kompetenser samarbetar – och där vi vågar ställa den mest grundläggande frågan:
Vad är egentligen syftet med vård, om inte att skapa hälsa?
